du får mig att känna exakt ingenting

Jag tror att jag har insett nu.

I mer än tre månader har jag saknat någonting långt långt borta. Jag har tänkt på detta varje dag i mer än tre månader. Det har gjort ont i mig att veta att detta är någonting jag aldrig kommer få. Jag kommer aldrig få hålla i det. Aldrig titta på det. Aldrig lyssna på det. Aldrig ens få vara nära det. Det är för långt borta.

Det jag nu har insett är att det är inte det jag saknar. Eller numer; saknat.
Man vill ju ha allting. Alla vill ha allting. Och stämmer det inte att när man inte kan få någonting, då vill man ha det ännu mer? Jo. Det är så. Om någon helt plötsligt sa åt mig att jag aldrig fick äta pankakor igen skulle jag ha feta cravings på pankakor hela tiden.

Samma sak i det här fallet. Jag kan inte få det. Därför vill jag så gärna ha det.

Speciellt nu när jag insett att det objektet jag talar om kan likna sig med en rostig cykel med 8 växlar, där alla 8 växlarna är ur funktion. Nästan värdelöst.

Så fan ta dig och dina 8 växlar. Nu är jag trött på det här. Tre månader är en lång tid.

Varsågod för att du fick min tid.

I'm over with it.