du får mig att känna exakt ingenting

Jag tror att jag har insett nu.

I mer än tre månader har jag saknat någonting långt långt borta. Jag har tänkt på detta varje dag i mer än tre månader. Det har gjort ont i mig att veta att detta är någonting jag aldrig kommer få. Jag kommer aldrig få hålla i det. Aldrig titta på det. Aldrig lyssna på det. Aldrig ens få vara nära det. Det är för långt borta.

Det jag nu har insett är att det är inte det jag saknar. Eller numer; saknat.
Man vill ju ha allting. Alla vill ha allting. Och stämmer det inte att när man inte kan få någonting, då vill man ha det ännu mer? Jo. Det är så. Om någon helt plötsligt sa åt mig att jag aldrig fick äta pankakor igen skulle jag ha feta cravings på pankakor hela tiden.

Samma sak i det här fallet. Jag kan inte få det. Därför vill jag så gärna ha det.

Speciellt nu när jag insett att det objektet jag talar om kan likna sig med en rostig cykel med 8 växlar, där alla 8 växlarna är ur funktion. Nästan värdelöst.

Så fan ta dig och dina 8 växlar. Nu är jag trött på det här. Tre månader är en lång tid.

Varsågod för att du fick min tid.

I'm over with it.

Jag ger dig min hand, men du fortsätter kasta stenar i huvudet på mig.

Nej. Ärligt talat så gör du inte det. Du kastar ingenting.
Jag önskar att du gjorde det.
Snälla, kasta gråa stenar på mig.

För hat är i alla fall en känsla.

Jag vill hellre att du hatar mig.

Jag kvävs. Jag kan inte andas. Jag kvävs. Ingenting fungerar. Allting dör. Allting lämnar denna plats. Denna plats, så obetydlig men ändå så viktig. Vi alla tar del av den. Vi alla har byggt den tillsammans. Vi kvävs tillsammans. Jag kvävs. Jag kan inte andas. Jag vill inte vara här. Jag vill inte somna. Jag vill inte vakna. Detta dödar mig. Detta kväver mig. Varför måste jag göra såhär. Varför måste jag vara såhär. Varför måsta jag kvävas och dö varje gång jag vaknar. Jag hoppas att det försvinner. Jag hoppas att det försvinner. Jag behöver inte någon, men ändå gråter jag över dig. Jag behöver inte någon. Låt mig vara. Jag vill vakna upp ensam, eller brevid dina rutiner. Rutiner. Jag kan inte andas. Jag kvävs. Jag behöver inte någonting. Jag klarar mig ensam. Med dig. Utan alla andra. Helt ensam. Hand i hand. Kniv mot strupe. Dröm iväg. Ett evigt skjutvapen. Kärlek. Finns till bara för att få dig att gråta. Av lycka. Separerade vener. Dränkta i tårar. Klingande hjärta till salu.
Denna plats är vår att förstöra. Vi är här för att förstöra.

Du faller ur kärleken med mig.

Du drar mig med dig. Ut, ner, ner på marken.

Aj.

Jag föll hårdare än dig.